Grabbarna, Bellis och Bob, blir inte bortglömda fastän här är tomt och sorgligt..det gör också att vi måste gå ut till stallet för att sköta om gossarna, och se den där tomma boxen där Ida brukade stå och brumma en välkommen varje morgon, vilket man annars kanske hade undvikit för att göra allt lite lättare för sej..Men jag tror på nåt vis att det kan vara bra att köra på i sina vanliga rutiner och inse sanningen: Hon kommer aldrig tillbaks och kommer aldrig att stå i den där boxen mera...Igår efter att lastbilen varit och hämtat henne, tvingade jag mej själv att gå upp till gaveln på ridhuset, se på platsen där hon fick somna in vid grushögen..mjukt och skönt att lägga sej ner och somna i, tänkte jag...Där låg även små blombuketter som någon snäll människa lagt dit..så fint och så sorgligt..