Jag och dottern red ut i morse med vårt ponnypar..Ida och Bob..Trots att klockan bara var halv 9 så gassade solen och den där jackan jag tog på mej; ja vad skulle jag ha den till?? Ännu en härlig ridtur på de snällaste hästar man kan tänka sej..de håller ganska jämna steg, men ett par gånger fick Bob göra halt och vänta in oss..då vänder han sej om och tittar var vi håller hus...Då är det värre när Ida och Bellis ska ut tillsammans, det går nästan inte för han tar tre gånger så stora steg som hon,,,

Jag red där bakom och kollade in Bob ibland..tanken slog mej när jag ser honom nu blank och fin..."O vad fin han är och han är vår"..Det är riktigt jäkla häftigt att vi hittade honom efter dessa år han varit iväg. Vem ska man tacka..? Gud?  Ödet?..

Svettiga hästar när vi kom tbx och då var det gott att rulla sej tyckte Ida..

Ida & Bob